Ni underbara människor

Tack så jättemkt för era hälsningar och styrkekramar. Det betyder mer än ni tror.
Jag är inne och läser era bloggar dagligen och snart är jag tillbaka och bloggar/kommenterar också.

Livet börjar återgå till det normala. Med tanke på lilleman har jag inget val och jag tror inte att farmor hade velat att jag skulle släppa allt och bara vara ledsen.
Det känns fortfarande väldigt overkligt. Jag kommer på mig själv med att tänka "detta skulle farmor gillat" för att sedan komma på att hon inte finns kvar längre. Då gör det nästan fysiskt ont. :(
Det som är värst är det faktum att hon aldrig fick träffa lilleman. Vi hade planerat att åka till Bosnien nästa sommar (i år var han alldeles för liten för en så lång resa) men vi får se hur det blir med det nu. Vi kanske åker ändå men det blir inte samma sak. Det blir det nog aldrig.