
Min vän Henry är en sann berättelse om den svårt autistiske pojken Dale och den enastående golden retrievern Henry, som kom att förändra hans liv.
Det är även en gripande berättelse om en mammas längtan efter sitt barns kärlek och hennes långa och envisa kamp för att Dale ska få rätt diagnos och behandling.
Och inte minst handlar den om valpen Henry som med sitt stora hjärta och tålamod lade grunden till en livslång vänskap. Han skapade förändringar få trodde var möjliga och efter många motgångar fick mamman äntligen höra sin son säga de efterlängtade orden: "Jag älskar dig".
En helt enkelt underbar bok. Jag har läst den under veckan som gått på mina raster och jag var så djupt inne i den att mina arbetskamrater ibland fick säga till att rasten var slut.
Jag måste erkänna att en del av mig ville ha boken eftersom jag själv är stolt ägare till en golden retriever och visst kände jag igen min buse i mkt av det Henry gjorde. Men denna bok är så mkt mer. Nuala är så öppen med precis alla detaljer i deras liv att man efter ett tag tappar den där känslan om att man läser om någons liv, man nästan lever den istället. När jag inte läste boken undrade jag hur det skulle gå med Dales skolgång eller så blev jag irriterad över hur nonchalant ngn läkare var, jag var helt inne i det helt enkelt. Länge sedan jag kunde säga så om en bok.
Samtidigt lärde jag mig mkt om själva sjukdomen, autism. Visst har jag läst lite om det och så men då var det mest ren fakta, här får man lära sig mkt om hur personerna med sjukdomen själva upplever det. I slutet av boken förklarar Dale själv hur han kände i vissa situationer som hans mamma skrivit om i boken och det får mig verkligen att förstå sjukdomen bättre men också hur mkt jobb det innebär för alla runtomkring.
Extremt känslig som jag är grät jag ganska mkt medan jag läste, både av sorg och glädje. Vissa gånger skrattade jag också, så högt att jag fick lite konstiga blickar av arbetskamraterna. ;-)
Boken har också filmatiserats, mer fakta om den hittar ni här.